Så var vi tillbaka i Sverige igen. Har varit en fartfylld resa, med många spännande upplevelser.

Onsdag:
Första kvällen fick vi ett litet humm om terrängen, då vi testade skyrace-banans slut med pannlampor. Redan här förstog man att det skulle bli något utöver det vanliga.

Torsdag:
Vi fick ännu en bekräftelse om denna underbart läskiga natur, när vi rekade hela vertikalens tuffa stigar. Till en början lutandes mot bergväggarna, med tanken “titta inte ner”. 😖 Men upp tog vi oss och på nervägen fann vi oss mycket modigare.

Fredag:
Att sen på tävlingen springa med Pannlampa och massor med bergslöpare omkring sig, kändes tryggt. Mycket trevlig målgång, med blåsmusiker strax innan och fyrverkerier efter mållinjen. Där man klev över med en high-five. Att man därefter lära fortsätta 2,5km för att komma till vätska och tilltugg, var väl lite smått irriterande. Men en lagom nedvarvning. Därefter väntade en guppig Jeep resa, för att sen fortsätta med en lång bussresa på smala serpentin vägar. Hade åtminstone trevligt sällskap av Thorbjørn Ludvigsen (2a i loppet och Norsk mästare i motbackelöp) och Eirik Haugsnes (8a i loppet och grym bergslöpare). Väl tillbaka nere vid stranden av Gardasjön stog pastaparty och prisceremoni på schemat. Vi fick glatt titta på och hylla de bästa. Fyra 33or slank ner också, innan de var dags för spa och sova.

Lördag:
Efter att ha sprungit ännu en testrunda på sista utförslöpningen av skyracet, kändes låren som två stora stenbumlingar fastsurrade på benen. Då var benmassagen guldvärd nere vid löpartältet. Därefter fick vi invänta genomgång av Skyracet och vad som var obligatoriskt att ha med sig (vindjacka). Men den som väntar på nått gott… Champagne och snittar. Mums. Hem på snabb spa och mer sömn.

Söndag:
Raceday #2 Limone Extreme Skyrace. Detta var resans huvudmål, lite osäker på totala längden och höjdmetrarna. Men kollar man på kilometer skyltarna så blir det ca. 24,5km. Totala upp/ner ligger på nått mellan 2000-2400HM. Starten var till skillnad från man hört, mycket snabb. Tog det lite lugnt, för att inte spränga mig. Efter ca. 2km börjar stigningen. Agerade hare åt segrarinnan i loppet, någon kilometer innan hon spurta förbi. Pushade på så gott jag kunde. Skymtade Emelie på serpentinstigarna nedanför mig, men inte förns högsta toppen var nåd, runt 11km rann hon förbi i de svåra utförslöporna. Trots att hon uttryckte sig vara mycket trött. Var själv väldigt sliten, efter allt rännande i bergen dagarna innan. Hade en jobbig svacka som höll i sig till 16-17km, där föll jag pladdask till marken och skrapa händerna. Ingen större skada skedd, utan ryckte istället upp mig. Löpningen gick väldigt bra sista 6-7km, om man bortser från att man fick pisk i den svåraste utförslöpningen jag gjort. Dock piskade jag tillbaka några placeringar under de sista 3km, där det blev betydligt enklare utför. Sprang in som 82 herre av runt 400 sådana. Även slagen av sex tjejer, så 88a totalt av ca. 500 löpare. Ett mål var att springa under 3 timmar, vilket kändes som en enkel match innan loppet. Men efter dessa tuffa dagar kunde jag konstatera att 2:59:08 inte var en dans på rosor. Rejält mör i kroppen var jag då resans andra pastaparty stog för dörren. Mitt i allt blev det prisceremoni, där topp löparna i loppet och Skyrunning världscupen korades. Se tidigare inlägg. Efter prisutdelningen snacka vi med Emelie, som skulle direkt vidare på intervju och ny resa till Reunion Island och hennes första 100miles-lopp. Inte det enklaste heller, utan det skall plockas 11000höjdmeter på det. Banrekord för tjejer är 32 timmar! 😖 Tufft! Iallafall, så var hon snäll nog att ge oss en fin flaska med nån slags citronsprit som jag och Johan delade på. 😄 Då denna tog slut, begav vi oss till hotellet för en sista tur på spa’t. En Pizza på Al Torcol, innan vi kikade in på Norskarnas hotellbar. De hade gått och lagt sig, men då vi beställde i baren slapp vi betala. Det var nämligen ett trevligt gäng Italienare som ropade på bartendern att de bjöd oss. Så vi slog oss ner och tog ett par glas, drog en snapsvisa på svenska, innan hela bunten fick dra vidare. Mycket trevligt. Därefter drog vi tillbaka till hotellet för lite sömn.

Måndag:
Usch vilken morgon, översov frukosten på hotellet, bakis och på det så var det ju dags för packning för hemresan denna dag. För att lätta lite på den uppgiften beställde vi en flaska bubbel till en toast, som ersättning till frukosten. mycket trevligare stämning efter detta. Någon timme senare var vi utcheckade och påväg till bussen. Då kontanterna var slut, trodde vi att mer cash lära fram. Gick runt till byns olika bankomater, men fick avslag på alla. Mycket stressande, så gick till Turistinformationen. Där fråga jag vad biljetterna till Breisha kostade. visade sig att det var en perfekt summa för att vi skulle ha råd med två biljetter. Skyndade in på närmaste butik för att köpa någon slags lunch, slutade med frukt, då utbudet var dåligt.
Så var det dags för lite resande då, först buss till Breisha. Där försökte vi köpa biljetter till en buss direkt till Bergamo flygplats. Denne man tog inte kort, så blev till att ta ett tåg till Bergamo istället. Därifrån fick vi ta en Taxi till flygplatsen, som vi visste inte tog kort. Vi spela dumma och gav honom kortet, sen gick vi till en växlingsstation och tog ut pengar till chauffören. Efter en dryg resa, checka vi äntligen in väskan till flyget hem och gick mot gate’n. Planet försenat en timme. Uscha buscha. Käkade middag då vi ändå lära vänta. Väl på planet kändes det skönt att vara påväg hemåt efter denna dag. Flyget var det oskönaste jag varit med om, med dålig sömn hela vägen och då vi anlände till Skavsta visade sig vara slut på flybussar till Stockholm för dagen. Så fick bli en natt till på hotell, inget mig emot, men då jag visste att vi hade mycket att göra på jobbet blev jag lite smått stressad.
Tisdag:
Tog flygbussen kl.9, vilket slutade med att jag var på jobbet i Ockelbo kl. 14:45.

Nu har jag jobbat första veckan efter semestern. Fartfyllt, med mycket att tänka på. Imorn står vi för en ny utmanning som vi funderat på ett tag. Gästrikeleden mellan Hemlingby och Rönnåsen. i Hemlingby står det att denna sträcka är 60km, men vi gissar att den är närmare 70km. Spännande. 😀

Hörs efter det

Nu Zzzz…

Jaha.. Då var det slut på lopp här i Italien. Detta är utan tvekan det tyngsta jag nånsin gjort. Startade i lämplig fart på platten i 3:50-fart. Sen kom uppförsbackarna. De var bara att börja traska. Steg ,för steg, för steg tog vi oss framåt. Vid 5km började jag se Emelie i ögonvrån. Var redo att ropa lycka till redan då, men icke. Köttade på till högsta toppen och efter 11km började första utförslöpningen. Var väldigt svår sådan, så där flög Emelie förbi i högt tempo. Här var jag väldigt sliten, har tagit på krafterna att springa i dessa berg. Stannade och drack rejält vid nästa station. Då sista stigningen var avklarad och den långa utförslöpningen började kändes det helt plötsligtmycket bättre. Var mycket sämre på den tuffa utförslöpningen, men överlägsen de omkring mig på platt utförs. Näst sista kilometern på 3:07min/km. Sprang på 2:59:08 och en 82a plats bland herrarna, 88a totalt. Johan spöade alla tjejer och kom i mål på 2:43:43, 48e plats.

Herrarnas topp 15.

Damtoppen. Emelie fick sig med tredjeplats denna gång.

Topptrio herrar i världscupen.

Topptrio Damer i världscupen. Emelie tvåa.

Kung och Drottning i årets världscup i Skyrunning.

Trevligt med pastaparty efter loppet. Emelie fick inte med sig spriten, så den dela jag och Johan på till lunchen.

Johan kom tvåa idag på 21kms finalen i Salomon Trail Tour. 1a Andreas Svanebo och 3a JONAS BUUD, som stack iväg på barnkalas innan prisutdelningen. Själv fick jag nöja mig med en 8e plats, efter sjukdom i mer än två veckor får jag vara nöjd.

Johan nöjd med en andra plats.
Nu är det dags för bankett! 😄