TEC100 2014 Race report

Jaha..

..Så var det dax igen. Vet att jag fuskat och inte lagt ut någon race-report från Trans Gran Canaria. Den får bli ett projekt att ta upp på lediga stunder.
Jag tar och börjar med min matuppladdning inför detta lopp. Gjorde ungefär som i fjol inför TEC, då 50 miles. Med en och en halv vecka kvar, började jag äta så lite kolhydratsrik mat som möjligt. Detta höll jag i nästan en vecka. Onsdagen före satte jag igång med kolhydratsladdningen. Är långt ifrån någon specialist på det här med kosten, men körde på med pasta och liknande. Plus några extra kolhydratbars.
Sov bra på natten mot loppet, klev upp 06:15. Gröt, mackor och ägg blev det till frukost. Kl. 06:50 hämtade Per upp mig utanför lägenheten, vi fortsatte sedan vidare för att hämta upp Johan. Efter ett stopp för att fylla på tanken, sen var vi påväg. Jag slumrade till en sväng i baksätet, för att sedan vakna och äta lite mera ägg.
Framme, nervös, men oerhört förväntansfull. Väldigt behagligt väder, lite svårt att bestämma kläder. Johan hjälpte mig genom att påminna om Skutan runt, som vi sprang i linne, då det var riktigt kyligt ute. T-shirt, kompressions shorts och knäskydd blev det. Prata med lite folk innan start. Falks ord: Det händer nått med kroppen vid 12-13 mil. Johnnys ord: 100 miles är inte så långt. Gillade Johnnys ord bättre, så dessa tänkte jag på en hel del under loppet.
Ställde mig långt fram, för att ha en bra placering redan från start. 10 sekunder.. Pang så var vi iväg. Såg hur Daniel Nilsson drog iväg i ett högt tempo från start. Visste att han skulle springa 50 miles, så lät honom försvinna. Istället kom spanjoren upp jämsides, honom hade jag som sällskap från och till under de första 7 milen. Jag var betydligt starkare i trailen, men spanjoren lyckades hela tiden knapra ikapp. Sen helt plötsligt såg jag honom inge mer. Falk som sprang fel vid öppningen till skogen, kom ikapp i skogen på andra varvet. Nämnde att jag redan tagit två pisspauser, vilket fick honom att ta en sådan själv. Det tredje varvet var mitt snabbaste, vet ej varför jag drog på så mycket där. Såg inte till Falk något mer förrän han övertog ledningen i slutet av det tionde varvet. Därefter såg jag inte honom igen förrän jag var i mål.
Jag hade en helt fantastisk resa, trots att magen var besvärlig fram till 12 mil. Totalt 4 sittningar i skogen och tre trädvattningar. Inte så roligt när man springer och tänker på vart man ska stanna nästa gång. Tempot gick nog ner något vid dessa tillfällen, men kan inte säga att jag behövde springa sakta någongång under hela loppet. Fantastiskt. Jag åt en hel del under resans gång, så vad det var som gjorde att magen klaga vet jag exakt inte. Någon av följande är boven: Blåbärssoppa, sportdryck, buljong, vatten, gel från tältet, medtagen gel, mineralbar, banan, macka, chips, salttabletter eller Snickers. Min huvudmisstänkte är gelen från tältet, men kan inte vara helt säker.
Många trevliga möten blev det under resans gång. Mycket trevligt att snacka med alla grymma löpare som tar sig an denna utmaning . Vissa lite nedstämda över krämpor, men de allra flesta positiva och glada. Försökte peppa så gott jag förmådde. Något mer fokuserad de sista varven, så då var jag tyst. Sen var det ju alla vid varvningsområdet, helt underbart var det att bli påhejad varv, efter varv, efter varv… Tokstollen Erik med koklockan är alltid lika peppande. Mirandas röst ekar igenom allt stohej och alla funktionärer är fantastiska. Riktigt trevligt att Jakob var med vid en varvning också. Några som utmärkte sig lite extra av löparna under loppets gång var bl. a. Johnny som verkligen är en frisk fläkt med ett härligt skratt. Sonny, förstår verkligen varför han kallas Happyfeet. Elin färgglad och positiv varje gång jag såg henne. Norske Andreas som de första mötena inte var på det bästa humöret, sen helt plötsligt så var han superpigg, glad och sprang med mig i upp emot 5km. Sen var det någon tjej något tidigt varv som var riktigt positiv, om det var tjejsegraren Maria eller någon annan vet jag ej. Härligt är det med heja rop, det är en sak som är säker. Mot slutet av loppet mötes jag av flera som sprang åt motsatt riktning, mycket trevligt. Däremot vid ett av flera möten med Roxvret och en till kille, så blev jag bländad av pannlamporna och snubbla på en sten strax innan 9km. Samma varv hade jag redan snubblat en gång på en rot, hade tur att det gick bra att bara ställa sig upp och fortsätta utan problem båda gångerna.
Så har vi de allra bästa. Min support under hela loppet. Så himla tacksam över all hjälp jag fick från Johan, Per och Willman. De var fantastiska som såg till att jag åt och drack ordentligt loppet igenom. Även bror Valter kom och hejade fram mig under de fyra sista milen. Att Johan och Willman turades om att springa med mig de sista milen förstår jag först nu att det gjorde otroligt mycket. Känns som den tiden är 10% av loppet, trots att det handlar om 5h18min. Var en så himla härlig känsla att ge sig ut på det sista varvet med Johan, när hela tältet skrek då jag bara kutade igenom. Johan peppade hela det varvet och sa åt mig att pressa ut det sista ur kroppen. Flåset var ett helt annat än om man jämför med resten av loppet.
Spurt in i mål, så var det helt plötsligt över, 13:38:11 blev sluttiden. Tredje snabbaste tiden på distansen i svensk historia. Helt sjukt. Har haft Runes tid som mål inför loppet, men vågade mig inte på att säga det högt. Men jag klarade av det. Vilket mottagande med kramkalas och hela faderullan. Vrålade ut min glädje, så togs det lite bilder, innan det var dags att äta innan illamåendet kommer. Kollade mig aldrig i spegeln, men var tydligen ganska blek i omklädningsrummet. När jag fått upp värmen genom dusch och bastu tog jag mig ut i tältet för att ta en segerbild med Falk och Steene, som precis kom i mål. Riktigt trevlig kille det också för övrigt. Riktigt bra pall i årets TEC lär jag säga.
Fick sedan stöd på varsin axel från Valter och Per ner till bilen. Påvägen hem till min syster märkte Valter hur mitt prat blev tydligare. De var nog ett tecken på att kroppen tagit till sig av maten jag fick i mig efter loppet. Sov gott den natten. Men vaknade sjöblött för att jag fått ett extra täcke av brorsan, då jag frös när jag la mig.
Denna vecka har väl kroppen inte varit den piggaste. Men hade räcknat med värre. Mörbultad och skör kropp, inte så fruktansvärt stel. Har varit med om värre. Däremot har jag en inflamerad hälsena som fått mig att gå på kryckor. Gått på laser två gånger och de verkar ge efter. Betydligt bättre nu.

Här följer några bilder från loppet.
bild (10)

bild (12)

bild (13)

bild (14)

bild (15)

bild (16)

bild (17)
Skärmavbild 2014-04-18 kl. 12.34.04

bild (11)

Är oerhört nöjd med loppet. Springa 16 mil, utan att ha någon riktig dipp. Men känner att jag har mycket att jobba med, som att äta de jag tål. Johnnys ord höll, 16 mil är inte så långt. Vadå det är ju bara nästan fyra maror. Haha.

Nästa gång jag ställer upp i ett 100 miles lopp kommer det gå undan. Jag ska göra allt för att vinna. Sub13 here I come.

Ha de bra där ute

Hörs och syns

Advertisements

Stockholm

Är på en liten semestertur i Stockholm och hälsar på mina syskon som bor i den stora staden. Passade idag på medans min systerdotter här skulle sova att ta en springtur. Blev en liten upptäcktsfärd då jag svängde där det såg spännande ut. Hittade till att börja en skum liten stig med diverse konst.

20130815-152733.jpg
Stigen.

20130815-152944.jpg
Jag tycker det ser ut som nått slags troll.

20130815-153208.jpg
Nån form av äppeldyrkan?!?!

20130815-153333.jpg
Ja ni mer är tydligen inte alltid bättre.
Då stigen, som inte var längre än 300m kom ut till cykelbanan igen fortsatte jag. Kom till en lite större väg som jag följde, fortfarande cykelväg, tills jag kom till en skylt som löd Hökarängen vänster. Över en järnväg och upp i ett vilaområde, svängde av på en igenbommad väg. Fortsatte på en stig upp på en kulle. När jag kom över sista krönet skrämde jag två rådjur som stog och åt. Fick senare veta att kullen heter Högdalstoppen som är belägen 102,5m.ö.h. Galen bestigning. Haha. Stog där ett tag och kolla ut över Stockholm. Mest iögonfallande var såklart Globen som vanligt.

20130815-161902.jpg
Hade det bra i solen på Högdalstoppen.
På andra sidan kullen, halvvägs upp låg ett vattentorn av nå slag.

20130815-162239.jpg
Vattentorn eller nått.
När jag kände mig nöjd med utsikten, påbörjade jag min väg tillbaka till Hagsätra. Hade ingen anning om vilken väg jag skulle ta, men hade ingen brådska. Så tog det som kändes rätt, blev inte den snabbaste vägen. Hittade iallafall hem utan några större problem och det slutade med att jag varit ute lite mindre än 1h, total sträcka 12,18km. Efter Fjällmaran i helgen har jag tills nu haft en rejäl träningsvärk i höger vad och baksidalår. Allmänt stela ben när jag springer, men inget som påverkar löpningen framöver ser det ut som.
Ikväll blir det lite annat än springning, nämligen Falling Whistles event. Där får man möjlighet att på plats köpa en vissla eller skänka pengar för fred i Kongo. Läs mer om Falling Whistles här: FW

20130815-164136.jpg
Läs mer om eventet ikväll här: FW på F12
Nu en liten dusch så jag slipper lukta svett hela kvällen!

Ottfjället upp, 6,4km & 680höjdmeter

   Igår tog våran lilla trio tåget från Åre till Undersåker och bussen vidare till Vålådalen. Iår har Fjällmaran blivit så mycket mer än bara Fjällmaran. Det har nämligen blivit en hel vecka av olika lopp och aktiviteter. Så igår stod Ottfjället upp på schemat, ett motbackelöp på 6,4km och 680höjdmeter. Detta innebar debut för oss alla i denna typ av lopp. Lungorna och hjärtat fick jobba hårt, då lutningen var tillräckligt flack för att kunna springa hela vägen. Större delen av banan går efter avslutningen av Fjällmaran, innan den mot slutet viker av mot Östertoppen. Öppningen blev som väntat hård efter grusvägen upp tills vi svängde in på stigar och spångar upp på fjället där tempot avtog. Vädret var ganska rått, men det stoppa oss inte från att springa i linne. Vilket visade sig vara gott och väl för att hålla kroppen varm under hela vägen. Var bara handledernasom klagade en anning. Före loppet var det sagt att banan upp skulle ligga runt 6km. Det blev inte riktigt så, då GPS-klockan slog över på 6km såg jag fortfarande toppen en bra bit upp. Var bara att nöta på och tillslut stämpla jag in mig på en 13e plats, tiden 38:32. Johan klev in 5 placeringar före på 36:58 och Jocke slutade 21a på 41:09. Jag och Johan nöjda, medans Jocke inte var på lika gott humör.

Image

Jocke stämplar in.

ImageTrött Jocke.

 

Image

Vinnare Anders Kleist till vänster i bild på tiden 33:52, nytt banrekord.

ImageJohan och Jocke får i sig lite energi ur Coca Cola och godis.

Image

Även jag tugga i mig lite godis.

 

   Väl i mål på toppen fick vi känna på vädret. Usch vad kallt det var, bara Johan utav oss som var smart nog att ta med sig vindjackan. Men när vi väl kommit igång nedför så gick det bra och oron för att dra på sig en förkylning inför Fjällmaran på lördag la sig. Vi tog oss hela vägen ner för fjället, där bastun stog varm och inbjudande. Blev en kort sittning innan vi duscha av oss och gick vidare till Vålådalens sporthall där det dukats upp för Buffé. En god Jämtlands öl till maten blev det också. Sen var det hög tid för prisutdelning, topp sex i Dam- och Herrklassen fick pris. 5000:- till segrarna. Men vi som hamna utanför topp sex, som satt ivriga för att få utlottningspris fick sitta lottlösa denna afton. Vi får vänta tills på lördag helt enkelt. gårdagens resultat ser ni här http://fjallmaraton.se/resultat.php
Då klockan började ticka iväg fick vi hjälp av André att fixa skjuts hem, då bussarna inte går så frekvent från Vålådalen. Kl.22:50 klev vi innanför dörren till stugan.

Image

Johan bjöd på sin egna variant av nattvard.

 

Så var det återigen tid för sömn.

 

Zzzz…