Jaha..

..Så var det dax igen. Vet att jag fuskat och inte lagt ut någon race-report från Trans Gran Canaria. Den får bli ett projekt att ta upp på lediga stunder.
Jag tar och börjar med min matuppladdning inför detta lopp. Gjorde ungefär som i fjol inför TEC, då 50 miles. Med en och en halv vecka kvar, började jag äta så lite kolhydratsrik mat som möjligt. Detta höll jag i nästan en vecka. Onsdagen före satte jag igång med kolhydratsladdningen. Är långt ifrån någon specialist på det här med kosten, men körde på med pasta och liknande. Plus några extra kolhydratbars.
Sov bra på natten mot loppet, klev upp 06:15. Gröt, mackor och ägg blev det till frukost. Kl. 06:50 hämtade Per upp mig utanför lägenheten, vi fortsatte sedan vidare för att hämta upp Johan. Efter ett stopp för att fylla på tanken, sen var vi påväg. Jag slumrade till en sväng i baksätet, för att sedan vakna och äta lite mera ägg.
Framme, nervös, men oerhört förväntansfull. Väldigt behagligt väder, lite svårt att bestämma kläder. Johan hjälpte mig genom att påminna om Skutan runt, som vi sprang i linne, då det var riktigt kyligt ute. T-shirt, kompressions shorts och knäskydd blev det. Prata med lite folk innan start. Falks ord: Det händer nått med kroppen vid 12-13 mil. Johnnys ord: 100 miles är inte så långt. Gillade Johnnys ord bättre, så dessa tänkte jag på en hel del under loppet.
Ställde mig långt fram, för att ha en bra placering redan från start. 10 sekunder.. Pang så var vi iväg. Såg hur Daniel Nilsson drog iväg i ett högt tempo från start. Visste att han skulle springa 50 miles, så lät honom försvinna. Istället kom spanjoren upp jämsides, honom hade jag som sällskap från och till under de första 7 milen. Jag var betydligt starkare i trailen, men spanjoren lyckades hela tiden knapra ikapp. Sen helt plötsligt såg jag honom inge mer. Falk som sprang fel vid öppningen till skogen, kom ikapp i skogen på andra varvet. Nämnde att jag redan tagit två pisspauser, vilket fick honom att ta en sådan själv. Det tredje varvet var mitt snabbaste, vet ej varför jag drog på så mycket där. Såg inte till Falk något mer förrän han övertog ledningen i slutet av det tionde varvet. Därefter såg jag inte honom igen förrän jag var i mål.
Jag hade en helt fantastisk resa, trots att magen var besvärlig fram till 12 mil. Totalt 4 sittningar i skogen och tre trädvattningar. Inte så roligt när man springer och tänker på vart man ska stanna nästa gång. Tempot gick nog ner något vid dessa tillfällen, men kan inte säga att jag behövde springa sakta någongång under hela loppet. Fantastiskt. Jag åt en hel del under resans gång, så vad det var som gjorde att magen klaga vet jag exakt inte. Någon av följande är boven: Blåbärssoppa, sportdryck, buljong, vatten, gel från tältet, medtagen gel, mineralbar, banan, macka, chips, salttabletter eller Snickers. Min huvudmisstänkte är gelen från tältet, men kan inte vara helt säker.
Många trevliga möten blev det under resans gång. Mycket trevligt att snacka med alla grymma löpare som tar sig an denna utmaning . Vissa lite nedstämda över krämpor, men de allra flesta positiva och glada. Försökte peppa så gott jag förmådde. Något mer fokuserad de sista varven, så då var jag tyst. Sen var det ju alla vid varvningsområdet, helt underbart var det att bli påhejad varv, efter varv, efter varv… Tokstollen Erik med koklockan är alltid lika peppande. Mirandas röst ekar igenom allt stohej och alla funktionärer är fantastiska. Riktigt trevligt att Jakob var med vid en varvning också. Några som utmärkte sig lite extra av löparna under loppets gång var bl. a. Johnny som verkligen är en frisk fläkt med ett härligt skratt. Sonny, förstår verkligen varför han kallas Happyfeet. Elin färgglad och positiv varje gång jag såg henne. Norske Andreas som de första mötena inte var på det bästa humöret, sen helt plötsligt så var han superpigg, glad och sprang med mig i upp emot 5km. Sen var det någon tjej något tidigt varv som var riktigt positiv, om det var tjejsegraren Maria eller någon annan vet jag ej. Härligt är det med heja rop, det är en sak som är säker. Mot slutet av loppet mötes jag av flera som sprang åt motsatt riktning, mycket trevligt. Däremot vid ett av flera möten med Roxvret och en till kille, så blev jag bländad av pannlamporna och snubbla på en sten strax innan 9km. Samma varv hade jag redan snubblat en gång på en rot, hade tur att det gick bra att bara ställa sig upp och fortsätta utan problem båda gångerna.
Så har vi de allra bästa. Min support under hela loppet. Så himla tacksam över all hjälp jag fick från Johan, Per och Willman. De var fantastiska som såg till att jag åt och drack ordentligt loppet igenom. Även bror Valter kom och hejade fram mig under de fyra sista milen. Att Johan och Willman turades om att springa med mig de sista milen förstår jag först nu att det gjorde otroligt mycket. Känns som den tiden är 10% av loppet, trots att det handlar om 5h18min. Var en så himla härlig känsla att ge sig ut på det sista varvet med Johan, när hela tältet skrek då jag bara kutade igenom. Johan peppade hela det varvet och sa åt mig att pressa ut det sista ur kroppen. Flåset var ett helt annat än om man jämför med resten av loppet.
Spurt in i mål, så var det helt plötsligt över, 13:38:11 blev sluttiden. Tredje snabbaste tiden på distansen i svensk historia. Helt sjukt. Har haft Runes tid som mål inför loppet, men vågade mig inte på att säga det högt. Men jag klarade av det. Vilket mottagande med kramkalas och hela faderullan. Vrålade ut min glädje, så togs det lite bilder, innan det var dags att äta innan illamåendet kommer. Kollade mig aldrig i spegeln, men var tydligen ganska blek i omklädningsrummet. När jag fått upp värmen genom dusch och bastu tog jag mig ut i tältet för att ta en segerbild med Falk och Steene, som precis kom i mål. Riktigt trevlig kille det också för övrigt. Riktigt bra pall i årets TEC lär jag säga.
Fick sedan stöd på varsin axel från Valter och Per ner till bilen. Påvägen hem till min syster märkte Valter hur mitt prat blev tydligare. De var nog ett tecken på att kroppen tagit till sig av maten jag fick i mig efter loppet. Sov gott den natten. Men vaknade sjöblött för att jag fått ett extra täcke av brorsan, då jag frös när jag la mig.
Denna vecka har väl kroppen inte varit den piggaste. Men hade räcknat med värre. Mörbultad och skör kropp, inte så fruktansvärt stel. Har varit med om värre. Däremot har jag en inflamerad hälsena som fått mig att gå på kryckor. Gått på laser två gånger och de verkar ge efter. Betydligt bättre nu.

Här följer några bilder från loppet.

Är oerhört nöjd med loppet. Springa 16 mil, utan att ha någon riktig dipp. Men känner att jag har mycket att jobba med, som att äta de jag tål. Johnnys ord höll, 16 mil är inte så långt. Vadå det är ju bara nästan fyra maror. Haha.

Nästa gång jag ställer upp i ett 100 miles lopp kommer det gå undan. Jag ska göra allt för att vinna. Sub13 here I come.

Ha de bra där ute

Hörs och syns