Då har jag sprungit mitt sjätte långlopp för iår. Det vill säga längre än 50km. 😛 Denna gång i den franska byn/staden Millau. Festival des Templiers är en löparfest här som pågår under en helg. Det är totalt elva lopp som går av stapeln, med distanser mellan 1,5km kidslopp till 100km Endurance Trail. Det sistnämnda är det lopp jag och 1050 andra sprang igår. Under helgen är det hela 8000 startande i de olika loppen.


Väskans innehåll från start, exkl. Vattenflaska med Tailwind. Allt förtärdes, förutom tabletterna. Fyllde såklart flaskan med energidryck på vätskestationerna också. 🙂

Kl. 02:00 klev jag upp för att gå ner och äta frukost, som hotellet öppnade i en timme. Förberede allt kvällen innan, så jag slapp tänka på natten. Johan kravlade sig upp och följde snällt med till starten. Mörkt och lite ruggigt gick vi 1,6km för att där lubba några hundra meter innan det var dax. Kl. 04:00 drog jag så iväg i ett behagligt 4min/km-tempo de första platta kilometrarna. Kändes fortsatt bra i första uppförsbackarna, där jag inte låg så fasligt långt efter. Däremot upptäckte jag ganska snart att utförslöpningen på de lite mer tekniska partierna inte var till min fördel. Det var ett parti mellan 20-36km som var så stenigt att jag började bli orolig för om fotlederna skulle palla fler snedsteg. Som tur var hade jag tejpat dessa. Pratade med Johan i telefon och berättade om mina problem. Samtalet slutade med att jag skulle knappra två alvedon och skita i smärtan. Tyckte han var dryg då, men behövde en liten uppläxning för att tänka efter lite.
De negativa tankarna höll i sig några timmar innan jag lyckades bryta mig ur. Då jag sprungit ca. 63km bestämde jag mig att nu har det varit för lätt terräng för att gå ett bra tag. Jag tog mig i kragen och sprang först sakta uppför tills jag var över på timme 7. Blev sedan ännu lite flakare, vilket fick det att kännas ännu bättre. Låg här som sämst till i loppet, men fick snabbt tillbaka humöret och kände hur jag helt plötsligt började le igen så fort jag träffa folk. Efter några kilometrar nåde jag vätskestationen i ST. ANDRÉ DE VÉZINES. Fick då ett nytt samtal från Johan som lät lite upprymd. Fråga honom om det märktes att jag fått nya krafter. Hade då på kanske 7km plockat 7 placeringar. Bara spurten kvar nu fick jag sagt till mig innan vi la på. Tog det med en nypa salt, då jag hade 33km i bergen kvar.
Malde vidare och tog 8 placeringar till nästa station. Härifrån sprang Johan och jag i söndags. Visste att min bansträckning var något enklare än den vi sprang då. Men stora delar kände jag igen. Hade en liten battle med en löpare som var snabbare än mig utför, men långsammare uppför. Slutade med att jag tagga till rejält och tryckte på lite extra. Bra med tävlingsinstinkt ibland. Hann även med att springa förbi ännu en kille som försökte ta rygg. Det lyckades han med ett bra tag, trots att han ramla av stigen en gång. Nog för att de stora hooka-skorna förmodligen är sköna på långa sträckor, men på kuperade stigar måste de vara klumpiga. Föredrar mina Scott Kinabulu. 😀
Hade dålig koll på hur långt det var till nästa by, så fick bara nöta vidare. Väl där fanns en kran där man kunde fylla på vatten. Lång kö, så sprang förbi direkt. Visste att det var en rejäl stigning härnäst och märkte ganska snart att det började bli rejält varmt. Tryckte i mig allt jag hade att dricka kvar, innan jag fick ett sista pepptalk från Johan. Kände mig inte kaxig i den tryckande solen, men matade på så gott jag kunde. Drack rikligt på den sista stationen, innan jag gick iväg mot den sista lilla stigningen. Efter denne var det bara den branta avslutningen via den mörka grottan kvar. På trötta ben försökte jag pressa ur det sista, för att se om jag kunde ta nån placering till. Det visade sig att Lorblanchet bröt efter “Le Cade”, så fick en gratis där. Efter 12timmar 47minuter och 14sekunder var jag tillslut i mål som 14e man. Kändes så himla skönt att passera mållinjen. Svarade på lite frågor från speakern, innan jag fick gå vidare till mattältet.

Det häftigaste med dessa lopp är hur mäktig man känner sig genom att springa över dessa berg timme efter timme. När jag kämpar och har det tufft ute på banan känns det som en evighet. Men då jag tittar tillbaka och tänker, känns det sjukt att det verkligen pågått i så många timmar. Mer än en och en halv arbetsdag! Sjukt häftigt! Kroppen är GRYM!

Klockan dog vid 98,5km, men här är det den snappa upp iallafall:
http://www.funbeat.se/training/show.aspx?TrainingID=39144105

Resultatet på Livetrail (Sök 3003 eller Elov):
http://templiers.livetrail.net/coureur.php

/Elov